Sommaren 2021 skickade vi bloggaren Marlene Bak Cohr på vandringsresa i Österrike tillsammans med sin man och sin son. Det resulterade i detta fina reportage. Se alla de fantastiska bilderna!
Koskällorna klingar runt omkring oss och de vilda blommorna står i full blom. Vi har bara varit ute några timmar på vår första vandringsdag, och vi känner oss redan helt uppslukade av naturen och alpstämningen. Dagens vandring började i Strobl vid Wolfgangsee, och vi befinner oss nu någonstans längs Sparberrundweg, som går runt berget Sparber.
Förutom att bjuda på vackra vyer och äkta alpidyll tog rutten oss i början förbi Gasthof Kleefeld Wildtier Park. Här fick vår snart tvåårige son komma upp ur bärstolen och hälsa på getter, kaniner och rådjur. Eftersom Kleefeld inte ligger särskilt många kilometer in på rutten valde vi bara att ta en kort paus, även om en kopp kaffe eller någon annan förfriskning i restaurangen säkert också hade varit trevligt.
Hur som helst valde vi att fortsätta vidare, vilket för mig tillbaka till koskällorna och de vilda blommorna. Efter en sträcka med vandring längs gräsängar, gamla sätrar och välbehövlig skugga i skogen kommer vi fram till det vackraste ängsområdet med alpkor och fina blommor som färgar den gröna ängen med lila prickar. Bergen reser sig runt omkring oss, och för ett ögonblick glömmer vi helt de höjdmeter vi snart ska ta oss an i den stekande sommarvärmen.
Men vidare måste vi – vi har nämligen redan gått fel och därmed fått ytterligare 5 km på rutten, eftersom vi missade en annars ganska tydlig skylt. Så kan det gå när omgivningarna är så distraherande vackra. Och det var inte ens vår son som stal uppmärksamheten, även om det annars mycket väl hade kunnat vara fallet. Han låg nämligen och sov djupt i bärstolen, vilket oftast betyder att vi ökar tempot lite för att få några ostörda kilometer i benen.
Efter det otroligt vackra och idylliska ängsområdet börjar stigningen, som egentligen är lätt till måttlig, men som känns oändlig i den kvava sommarvärmen. Vi hittar lite vilda hallon till stor glädje för den lille mannen i bärstolen. Och när landskapet både planar ut och breder ut sig får han själv komma ner och gå. På de flesta ställen är stigen nämligen så lätt och framkomlig att den fungerar perfekt för ett par små tvååriga vandringsfötter. Vi njuter av att vandra genom det vackra landskapet med alpkor runt omkring oss. Vi stannar också till och hälsar på en flock hästar.
Snart leder stigen ner genom skogen, och vi kommer närmare och närmare Wolfgangsee. Vi fortsätter till Abersee och tar färjan tillbaka till mysiga St. Wolfgang, där vi bor på Hotell Gasthof Weisser Bär.
Leendena är stora hos vår tvååring när vi nästa dag sitter i liften som tar oss från St. Gilgen till toppen av berget Zwölferhorn. Härifrån blir vi bortskämda med en galet vacker 360-graders utsikt, med Wolfgangsee på ena sidan och de både frodiga och karga bergen på den andra. Jag är ett stort fan av att bli transporterad upp med lift. Det sparar några tuffa och tidskrävande höjdmeter och ger möjlighet att vandra längre tid uppe på höjd. Särskilt när man har 15 kilo på ryggen i form av en tvååring.
Det är många människor på toppen av Zwölferhorn, men de flesta är inte alls klädda för vandring, och helt riktigt tunnas folkmassorna snabbt ut i takt med att vi fortsätter längs bergsryggen, där vi följer Panorama Loop Trail. Landskapet är som taget ur The Sound of Music – en enorm klyscha, men samtidigt råder det ingen tvekan om vad man menar med det. Det är nämligen sinnebilden av de österrikiska alperna, med böljande gröna kullar och mer majestätiska berg som reser sig vid horisonten.
Jag är också riktigt förväntansfull medan vi rör oss fram genom det vackra landskapet. Dagens slutmål är nämligen en bergshytta. Från mina andra resor till bland annat Dolomiterna och Tatrabergen vet jag att bergshyttor har något helt speciellt över sig. Och en sak är att passera en bergshytta på en dagsvandring för att äta lunch – vilket i sig är en lyx som alla borde få uppleva – men något helt annat är att övernatta. Att gå och lägga sig och vakna upp mitt i bergen. Att uppleva hur landskapets uttryck förändras i takt med ljuset och solens gång över himlen.
Efter en tuff sista etapp som går brant upp genom skogen (en alternativ – och lättare – rutt finns också) blir jag därför positivt överraskad när vi äntligen står framför Genneralm och Reithütte. Hyttan ligger inbäddad mellan bergen och bjuder på en fantastisk utsikt. Genneralm rymmer flera hyttor som är utspridda över det gröna, böljande landskapet, men Reithütte ligger allra längst bort och har därför förmånen av en helt ostörd vy över dalen och bergen som reser sig vid horisonten.
Vädret har klarnat upp, och det regnväder vi tidigare befann oss i har efterhand dragit förbi. Så även om vi är trötta och hungriga låter vi vår son leka en stund på den fina lekplats som hör till hyttan. Sandlådan är fylld med traktorer och lastbilar till stor glädje för en tvåårig pojke. Det dröjer dock inte länge innan vi drar oss tillbaka till hyttan, där vi i det mysiga lilla allrummet blir serverade den lokala rätten kasnockn, som mest av allt påminner om en krämig pastarätt kryddad med vitlök. Vi får en stor panna att dela på, och sedan är det bara att gå till verket med gaffeln.
Runt omkring oss sitter tre andra familjer med samma upplägg framför sig. Stämningen är autentisk, kanske till och med familjär. Till dessert beställer vi den lokala specialiteten profesen, som smakar riktigt gott och sätter pricken över i:et efter huvudrätten. Men om det är något man blir hungrig av, så är det att vandra hela dagen. Profesen påminner lite om en slags fattiga riddare med marmelad i mitten och pudrad med florsocker. Att döma av tallrikarna runt omkring oss är desserten godkänd av alla i hyttan!
Efter maten installerar vi oss på vårt rum. Det är mysigt, spartanskt och precis som det ska vara när man befinner sig i en hytta i de österrikiska bergen. Vi har fått ett rum med en säng som går från vägg till vägg, så det finns gott om plats för oss alla tre. Vi nattar den yngste och sätter oss sedan i allrummet med babyvakten för att läsa lite. Några av de andra gästerna spelar spel eller löser korsord. Till och med hyttans ägare sitter och myser med ett glas kvällsvin och småpratar med några av gästerna. Deras engelska är enkel, men med gester och handrörelser lyckas vi ändå utbyta några ord.
Nästa dag har vi vilodag, även om det också är möjligt att ge sig ut på turer i området. Hade vi rest utan barn hade vi nog vandrat upp till någon av bergstopparna i närheten. I stället väljer vi att ägna dagen åt mys och lek. Vid Reithütte finns både lekplats, getter, kor och hästar. Kaninerna Blacky och Flocke är särskilt populära.
Vid lunchtid går vi till den närliggande hyttan Posch'n Hütte, där det finns en ny lekplats och en ny meny att utforska. Resten av dagen tillbringar vi med en bra bok och utelek i det härliga solskenet. Vår son får en riktigt lång middagslur – ännu en bra anledning att ta en vilodag, eftersom tupplurar i bärstolen inte blir riktigt lika långa. Det finns alltså lite sömn att ta igen för familjens yngsta.
Nästa dag packar vi ihop våra saker efter frukosten och säger farväl och på återseende till hyttans ägare. Nu går färden vidare mot Postalm och Huberhütte. Vi börjar med att vandra nedför genom skogen, som senare leder oss ut i en idyllisk dal med sätrar och betande kor. Stigen är mycket lättframkomlig, och vi har dessutom valt den lättare rutten utan särskilt många höjdmeter. Alternativt är det också möjligt att ta ”summit-rutten”, som har färre kilometer men däremot betydligt fler höjdmeter. Tidsmässigt ska det vara ungefär detsamma, men vi bedömer att den längre rutten passar bättre för en familj med en tvååring. Vi hör också från några av de andra att summit-rutten är imponerande vacker, men också krävande och med vandring längs branta bergsryggar.
Efter hand kommer vi ut ur dalen, och rutten följer en brusande flod och imponerande klippväggar. En bra bit går stigen längs en riktig skogsväg, men trots det möter vi bara cyklister på vägen. Snart passerar vi ännu en dal med betande kor och alpstugor utspridda i landskapet. En skylt visar oss riktningen mot Huberhütte, vilket vittnar om att det inte är långt kvar innan vi är framme. Jag drömmer redan om en kall cola, för det är en stekande varm dag och solen skiner från en nästan molnfri himmel. Men jag klagar verkligen inte – hellre det än ösregn, som lika gärna kan slå till på ett ögonblick när man befinner sig i bergen.
Huberhütte ligger verkligen vackert. Alltså verkligen vackert. Från hyttan har man utsikt över Salzkammergut-bergen, som vid solnedgången verkligen gör fenomenet blue hour rättvisa. Hyttan ligger för sig själv utan några direkta grannar, men ändå på gångavstånd till andra hyttor. Det utnyttjar vi nästa dag, då vi har ”fri lek”. Medan andra av hyttans gäster utforskar närliggande bergstoppar och vandringsleder stannar vi i området.
Vid lunchtid går vi ner till Rosserhütte, som har lekplats och hönsgård. Det är något som familjens yngsta verkligen uppskattar. Medan det leks i sandlådan njuter de vuxna av en kopp kaffe i lugn och ro. Senare äter vi lunch på Rosserhütte och går därefter tillbaka till Huberhütte, så att lilleman (och mamman) kan ta en middagslur.
På eftermiddagen ser vi fram emot fika, eftersom vi har en voucher på tre bitar apfelstrudel på Stroblerhütte – cirka 20 minuters promenad från Huberhütte. Hyttan ligger mysigt placerad bland betande kor och det böljande landskapet. Jag kan varmt rekommendera att äta middag på Stroblerhütte, som har en meny med mer än bara soppor, knödel och korv. Vi har dock redan beställt wienerschnitzel på Huberhütte, så vi nöjer oss med att äta kaka och njuta av en kopp kaffe på den trevliga terrassen.
Kvällen bjuder på ett rejält regnväder, så vi håller oss inomhus innan vi kryper tidigt ner i sängen. ”Vår sista natt i bergen”, tänker jag, innan jag sluter ögonen.
Det är också lite vemodigt när vi nästa dag säger farväl till Huberhütte och den vänlige värden, som mest av allt liknar en gammal hippie som har hållit till i bergen sedan 70-talet. Väldigt autentiskt och mysigt. Vår son har dessutom blivit så förtjust i hyttan att han går runt och säger ”Hüberhütte” hela tiden – ja, faktiskt varje gång vi ser något som ens påminner om en hytta.
Vi vinkar farväl till hyttan och ger oss ut på den sista vandringsdagen. Molnen sveper in över bergen, och på något sätt passar stämningen perfekt till det lite vemodiga i att påbörja den sista vandringsdagen på resan. Kvällen innan hade jag egentligen planerat en solnedgångstur till Postalm Kapelle, men ösregnet satte stopp för det. I stället tar vi en liten avstickare förbi bergskapellet under dagens vandring, vilket bara innebär en mycket liten omväg. Men vilken magi som omger det lilla kapellet. De lågt hängande molnen och de vilda hästarna som samlas runt kapellet gör det till en helt speciell upplevelse.
Snart hänger molnen så tungt över oss att vi knappt kan se mer än några meter framför oss när vi fortsätter. Nedstigningen mot Wolfgangsee är därför inget att skriva hem om. Å andra sidan går det snabbt att ta sig ner för berget, eftersom vi inte hela tiden stannar för att titta på de säkert vackra utsikterna. Först när vi kommer ner under molntäcket börjar vi ana Wolfgangsee.
Redan strax efter middag når vi Abersee, varifrån vi tar färjan till Wolfgangsee. Här ska vi återigen bo en natt på Hotell Gasthof Weisser Bär. Det känns riktigt skönt att checka in och slänga sig på sängen i det rymliga hotellrummet. Vi har nämligen genomfört dagens vandring utan pauser – dels på grund av dimman och regnet, dels eftersom vår tvååring slog rekord genom att sova nästan hela vägen i bärstolen.
Med oss hem till Sverige tar vi med oss massor av fina minnen och ett förnyat vandringssjälvförtroende. Det är ju alltid lite spännande att ge sig ut på vandringsresa med en tvååring. Men just den här typen av resa, där bagaget transporteras och där bergshyttorna är utrustade med lekplatser, är absolut genomförbar när hela familjen ska få något ut av upplevelsen. Jag är i alla fall ett stort fan av att sitta och njuta av bergslandskapen medan min son är fullt upptagen med lek.
"Vi ser fram emot att förverkliga dina resedrömmar"
We have a lot of trips where we have particularly lenient conditions for cancellation.
This means that for a small fee (€50 pr. person), you are free to cancel your trip up to 35 days before arrival.
Please note that this does not apply to all tours. Read more via the link below.
