Arne var i september 2023 nere och vandrade kustleden på den Portugisiska Camino. Varje dag skrev han ner sina tankar och upplevelser i sin dagbok, och den dagboken har vi fått lov att dela på vår blogg. Läs Arnes berättelse här.
Billund, 23 september 2023
Kära dagbok
På väg mot första skoldagen i Porto i min Camino-klass. Tankarna flyger iväg, och det gör jag också snart.
Vilka blir mina nya klasskamrater som jag ska tillbringa och promenera tillsammans med de kommande 14 dagarna?
Okänd terräng, okända utmaningar och okända människor.
”Skolväskan” är packad – undrar om jag har fått med mig rätt saker. Skyddet ska vara på topp: plåster, Compeed, desinficerande spray. Det sista – och kanske viktigaste – är precis inköpt i flygplatsens shoppingmecka. Det oumbärliga hudskyddet – och nej, det är inte kondomer, utan solkräm med hög faktor och aftersun. Lite sol får man väl ändå hoppas på, även om hösten står för dörren.
Undrar om Poul och Lone ska gå i samma klass som jag – tiden får utvisa. På samma sätt som mina två appar på min iPhone förhoppningsvis också kommer att göra det under de kommande 14 dagarna och cirka 300 km under bar himmel längs Nordportugals vindpinade kuster och nordvästra Spaniens förhoppningsvis vackra landskap, fram mot min slutdestination Santiago de Compostela.
Fjärilarna i magen flyger glatt omkring och gör mig tydligt uppmärksam på att jag faktiskt befinner mig lite utanför min normala komfortzon.
Vad kommer mina lärdomar att bli? Eller som den nyligen avlidne Eddie Skoller sjöng: ”What did you learn in school today, dear little boy of mine?”
Farväl – och på återseende till trygga ramar, ett tryggt hem och min älskade Helle.
Not 1:
Utgångspunkten Porto och Portugal är vald eftersom jag tillsammans med min hustru Helle, min syster Birte och svåger Niels har tillbringat några oförglömliga resor och rest runt i andra delar av detta land, som betyder mycket för mig (med särskild betoning på Dourodalen som absolut favoritdestination).
Not 2:
Den första lärdomen på resan blir att det inte bara är DSB som inte håller tiderna…! Men vad gör det – väntetid är i alla fall välkänt territorium för mig. Ryans bussar – som Ryanair i slang kallas hemma hos oss – kan också leverera lite extra restid, och tid har jag gott om under de kommande 14 dagarna.
(Dagens kilometerantal i alt: 33,67 – 40.6G0 steg)
Så trevligt det var att äta frukost med mina nya klasskamrater i Porto. Och ja, jag ska gå i samma klass som Poul och Lone – men bara den första veckan. De är jyder, precis som jag, så det kan väl inte gå helt fel med dem.
Jag har hamnat i en nationell och internationell klass. Det finns minsann både köpenhamnare och amerikaner i min klass. Det ska nog gå bra, och de språkliga barriärerna verkar inte större än att även dem ska jag nog klara av på min resa.
Och ja… jag kunde inte hålla mig tillbaka. Varför hade jag på känn att det skulle bli så, även om jag hade bestämt något helt annat inne i mitt huvud. Jag satte iväg i ett rasande tempo, benen ville ut över de portugisiska boardwalksen. Efter ett bad på hotellet och lite vila för benen (nej, jag går inte med vandringsstavar) var jag redo att välkomna Poul och Lone när de anlände till hotellet. En vacker, vacker tur med massor av havssalt och vind i ansiktet.
Dagens lärdomar:
Mig och min app
När 23 inte bara är 23
Silverbyxor, svarta långa lackstövlar och guldbil. Redan här på första dagen upptäckte jag att min nya och absolut mest oumbärliga vän på den här resan kanske blir vännen GPX-viewer. De som känner mig väl vet att jag inte stod först i kön när IT-kunskaper delades ut. För mig är det därför både en stor mental mur att ta mig över och en spärr som inte får slå igen när jag ska lära mig använda nya IT-verktyg.
I dag gick jag inte bara hela dagen längs djupt vatten – jag kastade mig också rakt ut i det och tog min nya vän, vägvisaren GPX-viewer, i bruk. Vi lärde känna varandra, och han kan mycket väl komma att ta upp en stor plats i min hjärna innan jag är klar med honom. När man går längs Nordsjön – här i folkmun kallad Atlanten – lär man sig att 23 ibland kan bli betydligt mer än bara 23. 23 grader, mulet, lätt bris från havet och vandring på boardwalks känns som 23 grader. 23 grader, full sol, ingen vind och gång på vackra vita granitstenar som ger kraftiga reflexer mellan husen längs kusten, känns som allt annat än 23. Med andra ord: från lätt vindjacka, utan keps och utan solglasögon, till tunn t-shirt, keps med stor skärm och stora solglasögon. Så kan man lära sig det, om man nu skulle vara tveksam.
Little India go home. Om man någon gång har besökt Little India i Singapore en söndag, så beskriver uttrycket ”som sill i en tunna” ganska väl upplevelsen av att promenera genom stadsdelen. Om man besöker Póvoa de Varzim en söndag i slutet av september 2023, så är ”som sill i en tunna” nästan en underdrift, och ögonen får verkligen sitt. Här visas allt och alla upp. Här ser man lillefar och lillemor, som helt säkert har fått nya byxor just i dag. Hennes silverbyxor glänser i kapp med hennes silverfärgade hår. Här ser man Ken och Barbie i en särskild nordportugisisk version. Ken som den genomtränade och strömlinjeformade stilige killen, och Barbie med de största bruna ögonen, det vackraste långa svarta håret och de absolut längsta svarta lackstövlar jag hittills har sett – wow. Och så får man inte glömma: Brian igen, igen. Brian gillar bilar, och inte minst hans topptrimmade, toppglänsande, topphögljudda och oemotståndliga publikfavorit (inte minst bland de unga tjejerna) – den guldfärgade Toyota Supra från början av 80-talet. Bilen dånar och tjejerna tjuter.
Póvoa de Varzim – du gör mig helt snurrig.
(Dagens kilometerantal totalt: 27,25 – 31.G72 steg)
Åh Esposende, vad kan jag vänta mig. En rask och kortare tur än i går, till middag når jag dig redan. Så vackert du ligger där, i lagunens vackra sken. Från första ögonblicket jag såg dig var hela vandringen värd mödan. Ett vackert hotell på första parkett, en pool, en utsökt restaurang – du är helt komplett. Hit kommer jag definitivt tillbaka, bara för att smaka mer av dig. Kanske redan nästa år, när vi har passerat ännu en vinter och en vår.
Dagens lärdomar:
Med ryggen mot solen
Med ryggen mot havet
Med oändliga, ensidiga och upprepade rörelser. Det finns bara en väg fram i livet – och det är framåt i full fart. (PS: vilket för övrigt är mitt motto för hur jag lever livet). Och framåt för mig just nu är rakt norrut med kusten på vänster hand. Och vart vill jag komma med det här…? Jo, ser du. Jag har konstant solen på min högra sida dessa dagar (cirka 1 timme) och annars i ryggen resten av vandringen. Min observation är att jag kanske håller på att utveckla en svart/vit sida av mig själv. Och det är inte sinnet jag tänker på, utan kroppens färg, som helt säkert är på väg att delas i två. Kanske borde jag gå baklänges i morgon för att skapa lite balans i hudtonen. Undrar om någon skulle notera det – alltså 23,8 km baklänges, bara för att man blivit lite fåfäng!
Med solen i ryggen och kusten och havet på vänster hand observerade jag en hel liten by som hade vänt ryggen mot havet. Märkligt, tänkte jag vid första anblicken. Alla i Danmark skulle ge sin halva arm – och lite till – för att ha ansiktet, huset och panoramafönstren mot havet.
Men galenskapen längs den portugisiska Atlantkusten har naturligtvis sin förklaring. Havet kan vara våldsamt, rått och barskt här, med stormar, sand och salt från stranden och havet, som förmodligen känns som rent sandpapper om man stod på sin fina balkong och blickade ut över havet. Nej, den lilla byn hade valt att skydda sig och vända ryggen till, med höga gavlar nästan utan ett enda fönster, för att leva det trygga och stilla livet där på andra sidan husen, bortvända från havets vildhet.
Ett liv här, som även lite längre in i landet bjöd på oändliga och vackra grönsaksfält, så långt ögat nådde. Och då slog tanken och ordet mig – oändliga. Jag är helt säker på att om Portugal hade haft ett Arbetsmiljöverk som i Danmark, hade det inte varit otänkbart att vi hade fått förbud mot att göra det vi gjorde. Oändliga rader av människor, dag efter dag. Ensidiga, upprepade rörelser utan paus (i mitt fall). Över 40.000 steg i går och över 30.000 i dag. Men här kommer de inte på besök – lyckligtvis. Så vi fortsätter bara, oavsett vad. Och ändå… kanske borde jag överväga variationen med baklänges gång, åtminstone halva vägen!
Not:
Poul och Bente visar sig just nu vara mitt fasta mänskliga hållpunkt i min nya vardag. De bjöd minsann på ett glas surt vitt vin till middagen – en hopplös portugisisk chardonnay. Det kan bara bli bättre.
(Dagens kilometerantal totalt: 32,71 – 3G.036 steg)
Sagt och gjort – nästan i alla fall. Jag provade i dag baklängesmetoden på en lång och rak grusväg mellan kål på ena sidan och purjolök på den andra – utan andra vandrare inom synhåll.
Efter cirka 600 meter och ett mindre rullfall på väg rakt ut i kålen insåg jag att detta inte var lösningen på mina svartvita sidor. En ny plan måste utarbetas – kanske lite intensiv och ensidig solbadning senare på dagen. Och så var han där igen, arkitekten Eiffel. Ja, han med Eiffeltornet i Paris och den vackra bron i Porto. Han har varit i farten på flera platser i Portugal, och i dag bestod de sista 560 meterna av dagens vandring av en kombinerad väg-, gång- och järnvägsbro in mot staden Viana do Castelo. Han kan verkligen något med stora, starka och imponerande järnkonstruktioner, den där Gustave.
Dagens lärdomar:
Fånga haren
En kåd vårhare på steroider
Fördom nummer 2 i mål
Om man kan lära sig något av 1) Otto, vår eurasier-hund och 2) pacers, även kallade harar inom friidrott/löpning, så är det att förr eller senare blir haren infångad. Det är bara en fråga om tid, fart, uthållighet och målmedvetenhet. Det är precis så jag (uppenbarligen) betraktar mina medvandrare på Camino. Så fort en eller flera skymtas i fjärran, så SKA de hinnas ikapp och elegant passeras med ett käckt: ”Buen Camino”. Och så fortsätter jag hela dagen, för det finns gott om harar här på vandringen.
Och ibland blir jag helt enkelt för kaxig och beter mig som en kåd vårhare på steroider. PS: Är INTE på steroider, men intar rikliga mängder energisnacks, energigel med koffein och elektrolytsportsdryck – lite seriös får man väl lov att vara!
Det hände mig i dag att jag blev lite för kaxig när jag för första gången stötte på riktigt seriös, utmanande och kuperad terräng. Massor av stigning, mycket varierande underlag med trädstubbar överallt kombinerat med stenblock, både löst och fast. Jag kände att jag var i mitt rätta element och kastade mig med alldeles för stor iver in i uppgiften.
Det resulterade naturligtvis i en fotled som hade mer tur än skicklighet när jag trampade snett på väg nerför en brant sluttning. Fotleden känns i kväll, och mitt dåliga samvete över att ha varit så oförsiktig känns också. I morgon drar jag ner kaxigheten med 10 % – better safe than sorry får bli mitt motto när jag möter liknande terräng igen.
Vem hade jag också en föreställning och en fördom om att möta på min Camino? Ett par unga danska killar eller tjejer, sabbatsår från studierna och ute på resa. Jag hade redan ”fångat” de två jyska tjejerna i går, men då blev det bara till: ”Det är den vägen”, när jag hörde den ena säga till den andra:
”Vart ska vi då?”
I dag fick jag hälsa lite trevligare på dem under min kvällspromenad runt Viana do Castelo, där jag funderade över både det ena och det andra innan dagboken skulle skrivas och biografin om ”Elon Musk” läsas. Alltså Walter Isaacsons bok om Elon Musk, som nyligen har kommit ut på danska, och där jag i dag på sida 111 läste:
”Livet kan inte bara handla om att lösa problem, kände han. Det måste också handla om att förfölja stora drömmar. Det är det som får oss att stiga upp på morgonen.”
Alldeles strax drömmer jag helt säkert om morgondagens 20–25 kilometer och mina över 30.000 ensidiga, upprepade rörelser – sov gott.
(Dagens kilometerantal totalt: 22,53 – 26.523 steg)
Lär dig nu för helvete. Man skulle kunna tro att jag konstant flyr från något eller någon med den fart jag håller. Jag hoppas verkligen inte att det finns något mer djupsinnigt i detta, som till exempel att jag flyr från mig själv!
Jag hoppas bli lite klokare på detta under resans gång – kanske gillar jag bara att vara lite sträng mot mig själv när Helle inte är här och svingar piskan över mig … 😅
Jag överträffade mig själv i dag. Tog helt enkelt min första paus på Caminoen med en americano (kaffe), omgiven av amerikaner – som en av mina klasskamrater från Köpenhamn kallar dem. En otroligt idyllisk plats, en skogsglänta vid ett vattendrag, ett ställe jag inte kunde stå emot. Jag var helt enkelt tvungen att slå mig ner och njuta. Dessutom omgiven av tyska Sara, IT-projektledare, som älskar att lösa problem, berättade hon – till någon som älskar att förfölja drömmar …
Och så kallade den stränge herren igen. Farten uppför nästa berg/backe blev hysteriskt hög, och då kände jag mig genast bra igen. Men orsaken till tempot var också jakten på en alldeles särskild hare – mer om det strax.
Dagens lärdomar:
Arkitur
Lucy in the sky with diamonds
“Accept who you are”
Från våra resor vid Dourofloden vet vi att det finns storslagen portugisisk funkisarkitektur i form av vackra och imponerande villor. Vi har själva bott i en sådan fyra år i rad. Den vackraste platsen (för oss) i världen, vid Douroflodens strand i Vinho Verde-distriktet. På dagens vandring fick jag verkligen erfara att portugiserna kan något helt unikt och fascinerande med modern funkisarkitektur.
Det var en sådan dag då kameran på min iPhone fick arbeta hårt – massor av bilder i banken, kanske som inspiration till mitt nästa byggprojekt i Sverige. Vem vet. Jag vet i alla fall att Helle numera tycker att jag/vi har haft nog av byggprojekt i våra liv och att de drömmarna kanske redan är levda. Jag är inte helt säker själv.
I går mötte jag henne och i dag pratade jag med henne – Lucy. En mamma med man och två små barn, kvarlämnade på perrongen hemma i Tjeckien. Hon behövde helt enkelt se något annat än blöjor, laga frukost, lämna i skolan, hämta i skolan och laga middag – dag ut och dag in. Mannen hade gett henne knuffen till resan, och i går – berättade hon i dag – hade hon också behövt en rejäl knuff bakifrån. Hon hade kort sagt dåliga ben i går (och nej, hon gick inte heller med vandringsstavar).
I dag däremot flög hon fram. När jag satt och njöt av min americano passerade hon, vinkade och log – och hon såg stark ut.
Nu hade jag en mission. Hon skulle fångas in efter min kaffe, innan dagens etappmål sex kilometer längre fram – kosta vad det kosta ville, tänkte jag. Vad jag inte visste var att direkt efter det lilla kaféet gick leden två kilometer rakt upp i himlen. Förbaskat vad det slet, med det tempo jag höll, och jag kände mjölksyran byggas upp i vaderna.
När jag nådde toppen av berget, högt uppe i molnen (så kändes det), sa jag till mig själv: ”Jag fångar henne alldeles strax.” Det berget måste också ha satt sina spår i hennes ben, och det är knappt fyra kilometer kvar till målet.
Men nej. Lucy var över alla berg och inte till att se i fjärran. Det fanns bara en sak att göra – ännu mer fart och bita ihop lite till. Du klarar det, tänkte jag.
Vid infarten till Vila Praia de Âncora, från en höjd, kunde jag i fjärran skymta en vit blus – det måste vara hon. Och då flög jag nästan fram över stigar, trottoarer och asfalt för att, bara 200 meter från dagens mål och mitt hotell, hinna ikapp henne, sjungande: ”Lucy in the sky with diamonds” (Beatles, 1967).
Hon log stort när jag berättade för henne att hon i dag måste ha haft diamanter i benen med den fart hon hållit. Och här ska tilläggas att Lucy gick med full packning och stor ryggsäck. Min transporterades från hotell till hotell och gav mig en tydlig fördel – även i dag.
Vi gick in i kyrkan, fick vår stämpel i Camino-passet och sa farväl – och kanske på återseende.
Dagens sista lärdom blev också till… kanske titeln på min dagbok, och kanske den viktigaste insikten på hela resan.
Väl framme på hotellet behövde jag få mina stela ben och hårda vader masserade efter de första fyra dagarnas vandring. Sagt och gjort. Vad jag inte visste var att det, utöver benmassagen, också skulle bli ett djupt och intressant samtal med massören Ines om livet, våra värderingar och mycket annat. Under samtalet träffade hennes mening mig rakt i solar plexus:
”Maybe you should just accept who you are.”
Den meningen kan jag verkligen använda – i dag, i morgon, resten av resan och kanske resten av livet. Tack för det, Ines.
Att jag kanske också träffade henne på samma ställe märktes när massagen var över och vi skildes – hon gav mig en stor kram och sa:
”There are few clients I remember. I will remember you the rest of my life.”
Tack detsamma, Ines.
(Dagens kilometerantal totalt: 23,G5 – 28.117 steg)
Fördom nr 1 sprack i dag – förlåt Jan och Rie. Hur kunde jag förväxla er med ett pensionerat lärarpar med strumpor i sandalerna och Fjällräven-ryggsäck på ryggen? Hur kunde jag förväxla er med Poul och Lone?
Men – som min hustru Helle har lärt mig: “The energy goes, where the focus flows”. Jag var så fokuserad på att få min fördom nr 1 bekräftad när jag såg er. Det pensionerade lärarparet möter jag kanske senare på min resa – vem vet.
Dagen började dessutom med att ni gav mig en livboj i morgongåva innan dagens vandring skulle börja. En livboj som jag verkligen fick användning för sex timmar senare i A Guarda, när jag återigen möter Sara (tysken som älskar att lösa problem) på torget nära mitt hotell.
Hon frågade: “Hast du meine Nummer gehabt bei SMS?”
Här ska det sägas att jag även mötte Sara i hotellobbyn på morgonen, där hon frågade om hon fick kontakta mig på Facebook. Jag kunde med gott samvete säga att jag inte är på sociala medier. Då frågade hon helt enkelt om hon fick mitt telefonnummer, så kunde hon skicka ett sms med sitt nummer till mig – så kunde vi kanske gå ut och äta tillsammans senare under resan. Det var alltså sex timmar senare på torget som inbjudan kom – och då tog jag livbojen i bruk som jag fått av er, Jan och Rie:
“Das kann ich leider nicht. Ich muss mit zwei andere Dänen heute Abend essen.”
Svaret togs emot med ett tillägg: “Bis später dann.”
Ja, vi får se om jag undviker eller samlar mod till att tacka ja till en inbjudan senare på resan.
“Goodbye my love – goodbye” (Demis Roussos, 1973)
De som känner mig riktigt väl vet att jag har förälskat mig – nästan på samma sätt som när jag förälskade mig i Helle, när jag blev ”förförd” av henne via transaktionsanalys 1987 – kärlek vid första ögonkastet. På samma sätt förälskade jag mig i Portugal på vår första resa dit för över 15 år sedan tillsammans med Helle, min syster Birte och svåger Niels.
Detta land rymmer så mycket skönhet att man nästan får lust att kalla det en ”vacker jungfru”. Så orörd du står, så vacker och ödmjuk du alltid är. Så stor längtan man alltid får … att se dig igen. Än en gång har jag blivit bekräftad i hur mycket du har att erbjuda – och denna gång till fots, vilket gjorde upplevelsen ännu mer intensiv och autentisk.
Att lämna dig i dag var inte alls lätt efter min absolut bästa dag på resan i går – med undantag för ett telefonsamtal sent på dagen. Goodbye my love, goodbye – we meet again.
MEN, när man nu ska göra entré i Spanien, så kan man lika gärna göra det med stil – över floden Minho, som mynnar ut i Norra Atlanten mellan Portugal och Spanien.
Färjan går inte för tillfället eftersom det inte finns tillräckligt med vatten i floden. Däremot finns det små, ilskna, snabba och nästan luftburna (så kändes det i alla fall) vattentaxibåtar. Det som hade tagit 20 minuter med färja tog nu bara fem minuter, när kaptenen på flygbåten tryckte gasreglaget i botten.
Med vindpinat hår (nåå nej, det har jag ju inget), men rejält med havssalt i ögon och öron, landade vi vid flodstranden i A Pasaxe med stil. Därifrån var det cirka 4–5 kilometer till A Guarda. Och precis runt hörnet, till vänster längs kusten och runt en udde, väntade den hittills mest spektakulära utsikten på hela resan. Det blev en omväg till A Guarda – men ibland är omvägen hela resan värd, och njutningen desto större.
Den kuststräckan kan inte beskrivas med ord. Vågor i flera våningars höjd, landskapet rått och vilt, kryddat med vilda betande hästar som man lugnt kunde gå riktigt nära – så vilda var de trots allt inte. Upplevelsen var överväldigande, och på den här resan var alla känslor i spel – både de visuella och i allra högsta grad de emotionella.
Det var under denna vandring som jag hade överskott att bearbeta och tänka på det sorgliga besked jag fick i går via ett telefonsamtal hemifrån. Det var min ordförande i vårt bolag, Knud den store, som ringde. Knud är en stor man – både till växten och till sinnet. Knud är gardist, och som han säger: “En gång gardist – alltid gardist.”
Knud har varit min ordförande, nära vän och en stark fadersgestalt som stöttar, visar vägen och alltid går vid min sida. Och Knud – det håller vi fast vid. Vi ser inte bakåt och jag ser fram emot den tid vi fortfarande har tillsammans, där vi fortsätter att åstadkomma små mirakel i Slagelse Boligselskab. Den förbannade sjukdomen ska inte ta livslusten ifrån dig – du är både stor och stark.
Min egen far förlorade jag alldeles för tidigt, när han bara var 54 år, i samma förbannade sjukdom. Men han har alltid varit i mitt hjärta, varit min mentor och inspirationskälla i livet, i arbetslivet och på fritiden – och han är i allra högsta grad med mig på den här resan, i mitt hjärta. Han visade mig tilliten till att jag kunde mycket mer än jag själv trodde – och det har följt mig genom hela livet.
(Dagens kilometerantal totalt: 20,31 – 24.013 steg)
”Time to say goodbye” (Andrea Bocelli och Sarah Brightman – ett av mina favoritstycken) till Jan och Rie, mina bästa klasskamrater, som jag hade en underbar middag med i går kväll på en fiskrestaurang vid hamnen i A Guarda. Och den kvällen lärde jag mig två saker. För det första: Trust the local ones. Där de lokala äter och fyller borden finns det alltid god och genuin mat från det lokala köket. För det andra: lita ibland på de rekommendationer som hotellet ger om restauranger i staden.
Den unga kvinnliga receptionisten gjorde det med sådan entusiasm när hon berättade om Pulpo a Feira – tunna skivor kokt bläckfisk med olivolja, grovt salt och paprika – MUMS, säger jag bara. Jag kunde helt enkelt inte komma tillbaka till hotellet, se henne – och mig själv – i ögonen och berätta att jag hade valt ett tapasställe i stan, som jag ihärdigt försökt få henne att rekommendera, bara för att bläckfisk lät lite ”farligt” för mig.
Hon stod på sig och jag gav efter – ett mycket klokt beslut den kvällen.
Och på morgonen: Adios amigos till Jan och Rie – inga fler livbojar från er. Nu måste jag klara mig själv.
Mindre än tre timmar senare visade det sig redan att jag var ”naken och övergiven”, ensam på vägen och ensam med ansvaret för mina beslut.
I full galopp hela vägen mot Oia och mitt hotell, helt fokuserad på tempo, doften av tång och havsvatten från det lilla fiskeläget i Oia, hörde jag plötsligt ett vrål som jag kände igen. Tio meter över mitt huvud, uppe på toppen av en mur framför ännu en kyrka:
”Halllooo Arne, hallloooooo”.
Minsann om det inte var tyska Sara från parallellklassen, som jag tidigare hade tillbringat tio minuter med under mitt enda ”rasttillfälle” på resan. Vad kan jag då lära mig av det? Pauser är roten till allt ont (kanske) och bara för de lata. Så vad gjorde jag när jag hörde och såg Sara? En artig nick med huvudet och naturligtvis ett ”Hallo Sara”. Hennes replik, ackompanjerad av ljudet av mina snabba steg vidare, var:
”Sehen uns vielleicht später ins Hotel Glasgow”, som för övrigt låg cirka tre kilometer utanför Oia.
Jag såg henne inte senare den dagen … 😅
Dagens lärdomar:
Keps med backspegel
I efterklokskapens olidligt klara ljus
Den här har jag verkligen längtat efter att få berätta – jag kunde knappt vänta med att komma hem och ta fram dagboken. I dag lärde jag mig något helt nytt om rätt utrustning för en Camino. Jag har aldrig sett detta på några rekommenderade listor från Spejdersport, Eventyrsport eller för den delen från Bering Rejser. Ni måste helt enkelt hänga med och uppdatera era listor när jag berättar detta.
Cirka fem kilometer från dagens start i A Guarda, på en smal och stenig stig, såg jag lite längre fram nästa hare. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle fånga den. Cirka 5–10 meter innan min ”fångst” såg jag en rörelse hos haren som väckte viss förundran. Han – en asiat i sina bästa år (och det måste ju vara runt 60 😄) med full packning och all tänkbar utrustning som pengar kan köpa – drog lätt och elegant åt sidan för att släppa förbi mig på den smala stigen, följt av ett leende och ett ”Buon Camino”.
Hade han verkligen hört mina snabba och lätta steg på avstånd? Nej – DÄR fick jag syn på den ultimata Camino-merchandisen. En knallgul keps med backspegel!!! Ett backspegel på en pinne, fäst i kepsen, som avslöjade att en medvandrare var på väg bakifrån, i lite högre tempo och gärna ville förbi. Sånt har man inte sett förut. Men vid närmare eftertanke har jag ju egentligen inget behov av den – eftersom ingen ännu har velat gå förbi eller köra om mig på den här resan. Och det lär nog inte heller hända under resten av turen, om benen fortsätter att vara så här bra.
Och ibland ser man allt mycket tydligare i efterklokskapens olidligt klara ljus (som en viss Kurt Thorsen blev känd för att säga – utöver sin berömmelse för det ”lilla” bedrägeriet med PFA).
Det har den här resan i alla fall lärt mig hittills. Låt mig bara nämna följande, som jag lovade mig själv innan avfärd:
Du ska inte gå fort – njut nu
Du ska inte få några vänner i klassen, vi ska ju bara vara tillsammans i 14 dagar. Akta dig själv, för vi ses ju inte igen
Du ska bara ringa Helle en gång om dagen – annars stör det nog mitt behov av ensamhet för mycket
Du ska inte röra öl, vin eller alkohol under hela resan – du ska leva lite asketiskt
Och vad händer då med dig, Arne? Varför har du behov av att lova dig själv både det ena och det andra?
Varför har du egentligen behov av att sätta regler och vara så sträng mot dig själv, när du mycket väl vet att alla fyra ovanstående ”löften” är rakt emot den du är, det du trivs med och mår bra av? Det är ett jävligt bra spørgsmål. Och som Helle formulerade det i ett sms:
”Vem är den där stränge herren som du tror att du har med dig på resan?”
Och just här – nästan halvvägs på turen – dök meningen upp igen, den som tidigare träffade mig rakt i solar plexus:
”Accept who you are”.
Och det tänker jag fortsätta att göra under den andra halvan av min resa mot Santiago de Compostela.
(Dagens kilometerantal totalt: 21,83 – 26.204 steg)
”He is a Satanist”, sa hon.
Jag frågade: ”Whaaat?”
”Elon is a Satanist”, sa hon igen.
”He is just a puppet, the lowest of the lowest in the pyramid of Satanists.”
Det var starka saker. Så slutade min dag i går – i vad som till en början var ett ganska trevligt samtal med två medelålders flygvärdinnor från Vancouver, över ett kallt glas vitt vin med utsikt över solnedgången i Atlanten. Allt andades lugn och idyll vid poolkanten på Hotel Glasgow. Jag hade kanske anat oråd när den ena, Lisa, rekommenderade mig att studera en professor som var bannlyst från alla universitet i Kanada på grund av sina åsikter och kontroversiella uttalanden på X (tidigare Twitter).
Jag tror också att jag i hennes ordflöde hörde begreppet konspirationsteori. Jag hade kanske anat var hennes sympatier och övertygelser låg, men var ändå fullständigt oförberedd på vad som skulle hända när samtalet gled in på vad jag som ensam man fördrev tiden med när jag inte vandrade. Jag svarade oskyldigt: ”Reading and writing”.
Den första frågan var helt ofarlig: ”What are you writing?”
Det korta svaret: ”A book – my diary.”
Men nästa fråga var inte lika oskyldig: ”What are you reading?”
Och där kom den utlösande faktorn till vulkanutbrottet. Jag kunde nästan känna de tektoniska plattorna röra på sig under mig och hur både marken och solstolen skakade lätt:
”A biography of Elon Musk.”
”He is a Satanist”, nästan skrek hon. Och jag förstod direkt att det här inte var något att skämta bort. Ändå försökte jag, både en och två gånger, att se om det fanns någon mildrande ingång till påståendet.
Först: ”Whaaat?”
Svaret blev ännu tydligare – både i styrka och kroppsspråk: ”Elon is a Satanist.”
Sedan, i ett försök till försoning – naiv som jag var: ”He is interesting, maybe the most powerful and can maybe also be dangerous, concerning his control of satellites etc.”
Och om budskapet inte redan hade landat, så gjorde det det nu:
”He is just a puppet on a string, the lowest man in the pyramid of Satanists who control this world.”
Jag reste mig, tittade henne rakt in i solglasögonen (solen hade för länge sedan gått ner…) och sa:
”You have your way of seeing life, I have mine. Thanks for keeping me company and have a nice evening and a nice Camino.”
Det gjorde intryck. Men vad – det var ju också ett av mina mål med resan: att vara nyfiken på andra människor och deras perspektiv på livet och vandringen – utan att komma för nära, för jag skulle ju passa mig själv…! Här blev jag verkligen utmanad. Fan vad skönt att jag inte hamnade i samma klass som henne.
Och i morse tog jag på mig sprinterstövlarna. Turens kortaste etapp i sikte, uppskattad till 12–13 kilometer och cirka 300 höjdmeter.
Farväl Oia, farväl du farliga kvinnomänniska som jag inte har behov av att möta igen.
Väl framme i Baiona – i min snabbaste kilometertid på hela resan (och för övrigt 15 kilometer och inte 12–13 som angivet i guideboken) – stötte jag på en syn som fick mig att stanna upp, torka svetten ur pannan och fråga:
”Excuse me, can I take a picture of you?”
Fyra otroligt vackra, unga och elegant klädda kvinnor ställde glatt upp och svarade:
”Of course you can.”
Med bilden säkrad frågade jag:
”You look amazing, any special occasion today?”
”Yes, we are on our way to a wedding”, svarade de.
Det gav plötsligt perfekt mening. Och jag tänkte för mig själv hur lite vi egentligen ofta gör av oss själva vid festliga tillfällen i Danmark. Vi kan ju dyka upp på ett bröllop i jeans, pikétröja, sneakers och kanske en jacka. Här var det stil, stolthet, färger, klänningar, höga klackar, kostymer och pingviner överallt i staden – det måste ha varit ett enormt bröllop. Jag måste säga att det var den vackraste välkomstkommitté jag kunde önska mig till Baiona.
Lärdom: Om man inte frågar får man inga svar – och inga vackra bilder eller minnen med sig hem. Och om man frågar är det värsta som kan hända ett nej. Jag hade tur i dag.
Om det var tur, starka ben eller bara en brutal envishet som gjorde att jag klarade dagens etapp i ”rekordtid” låter jag stå osagt. Men en sak blev väldigt tydlig i dag:
Lärdom: Vissa säger att de tjocka kan svettas och de smala kan stöna. Jag har insett att jag tillhör kategorin ”smalfet”. I dagens stigningar i 30 graders värme svettades jag som en piskad och stönade som en medelålders man i dålig form med kronisk bronkit. Och ja, jag är medelålders – men varken fet, bronkitsjuk eller springer runt med en piska. Jag är bara ”smalfet” – det bästa, eller kanske det värsta, av två världar.
Dagens sista lärdom denna vackra sensommardag i Baiona var att det finns vansinnigt gott om plats på stränderna som ligger vackert mitt i bukten och stadens hjärta, bara 200 meter från mitt hotell. Det finns hur mycket plats som helst.
Fram till klockan 16.00.
Sedan invaderades stranden på riktigt av mängder av spanska familjer med stolar, parasoller, solstolar, filtar, leksaker till barnen och allt som hör till en mysig eftermiddag och kväll på stranden.
”Vamos a la Playa” (Righeira, 1983), säger jag bara. Och jag gick hem.
PS: Efter en lördagskväll i Baiona går det inte att undvika att bli berusad. Berusad av livet, berusad av denna pärla i nordvästra Spanien – och kanske en aning berusad av gott rött vin från ”min” tapasbar nära hotellet.
God natt måne, god natt stjärna – vi ses igen där ute i fjärran.
(Kilometer totalt: 35,74 – 43.074 steg)
Kongeetappen – höns och bergsgetter.
Allt, jag säger er, ALLT var upplagt för dagens kongeetapp på Caminoen. Om det var en sak som var säker, så var det att jag inte skulle få brist på proviant eller utrustning. Så vad gjorde jag? Dubblade intaget av energisnacks, energigel och elektrolytsportsdryck. Dubblade t-shirts och frukt – så var jag redo.
Etappen var uppskattad till drygt 25 kilometer med cirka 700 höjdmeter, i temperaturer mellan 18 och 28 grader. Familjen hade redan dagen innan kommit med en varnande pekfinger. Ta det nu lugnt, Arne. Det försökte jag verkligen pränta in i huvudet och kan redan nu avslöja att det höll i ungefär 800 meter – sedan hade jag tråkigt igen.
En del av förberedelserna var också att komma iväg tidigt, och det blev cirka 30 minuter tidigare än normalt. Jag gav mig av klockan 8.00. Då var det mindre stekande sol att koka i på backarna och bergen som väntade. Det ångrade jag inte, för här fick jag dagens första lärdomar och positiva överraskningar.
För det första var soluppgången över bukten vid Baiona magisk. Men nästan lika magiskt var upplevelsen av att lämna Baiona till hyllning och fanfar. Jag är 100 % säker på att alla höns, som också just hade vaknat på väg ut ur staden, skickade med mig både galande och fanfar i soluppgången – och det kunde jag bara bli glad av.
Cirka 10 kilometer in på etappen visade rutbeskrivningen att nu börjar en längre stigning som verkligen skulle kännas. Det fina var att det rörde sig om mjuka och långa backar med 7–8 % lutning. Precis lagom för att hålla tempot högt – trodde jag i alla fall!
För just när jag nästan var vaggad in i trance av vackert landskap, jämnt tempo och riktigt bra ben på dag 8 av mitt ”träningsläger”, dök de små ”svarta” backarna upp, med hårnålskurvor och lutningar på 16–20 %. Då kom tanken om känslan av att vara ”smalfet” tillbaka igen 😅 – svett och stön i rikliga mängder.
Och helt symboliskt – vad mötte jag på toppen av berget? Två bergsgetter som lugnt, stilla och metodiskt mumsade i sig träd och annat gott som serverats dem. Jag tog ett foto och tänkte att jag också var en rätt habil bergsget i dag, med diamanter i benen.
Trots backar och berg var benen fortsatt förvånansvärt bra. Däremot var utsikten över Vigobukten mindre imponerande. Ett tjockt dim- eller molntäcke låg över hela bukten. Den fantastiska utsikt som guideboken lovat får vänta till en annan gång – om det nu blir någon.
På vägen ner mot Vigo gav jag verkligen gas. Så mycket gas att när jag passerade ett holländskt par som jag pratade med vid lunchen i går, tackade jag nej till en kopp kaffe. De benen skulle inte stoppas, och som tidigare nämnt – pauser är inte riktigt min grej. Jag flög in i Vigo.
Själva sträckan in genom staden var totalt ointressant – industriområden, trafikerade vägar, trafikljus och bilavgaser. Här mötte vi för första gången sedan Porto en storstad.
Förbi Celta Vigos imponerande fotbollsstadion – som för en fotbollsnörd som mig framkallade ett stort leende, och självklart blev det några snabba bilder i farten. Spelar de hemma i dag eller i kväll? Kunde jag få tag på en biljett? Nej, det kunde jag senare konstatera på hotellet – synd.
Nu hade jag passerat 25 kilometer och temperaturen hade nått 28 grader mitt i storstaden. Det var dags att slå in hotellet i Google Maps. Sagt och gjort – bara 2,5 kilometer kvar av dagens kongeetapp, som då totalt skulle bli 27,5 kilometer. Hur svårt kan det vara, tänkte jag igen?
Och här föll högmod och självtillit platt. För efter bara 300 meter möttes jag av dagens hårdaste, mest dödande och mest irriterande stigning. 1,5 kilometer rakt upp i himlen i Vigo – eller snarare 1,5 kilometer i värmehelvetet i Vigo. En konstant lutning på 16–18 % höll på att få mig att koka över.
Lyckligtvis – och ja, verkligen lyckligtvis – fanns det fortfarande tillräcklig styrka i benen för att bära mig hela vägen upp, där den sista slurken av min elektrolytsportsdryck slank ner.
Nu återstod bara drygt 500 meter nedför innan mållinjen, och den inre jubelrusningen kunde släppas fri. Och det gjorde den fullt ut cirka fyra minuter senare, när jag stod i hotellobbyn och tömde två Coca-Cola i rekordfart – depåerna behövde fyllas på igen, för jag balanserade verkligen på gränsen till överhettning i dag.
Go Daw Vigo – här är jag. Stigningar har du gott om, Vigo. Intressant, välbevarad och vacker gammal arkitektur finns det också rikligt av, om man ger sig tid att studera dig i stadskärnan. Det gjorde jag under en extra liten eftermiddagspromenad, bara för att få ur den värsta mjölksyran ur benen efter dagens strapats.
Och som kronan på verket hittade jag en fantastisk lunchrestaurang, Cantina Argentina, som serverade himmelska empanadas. De sköljdes ner med rikliga mängder vätska – två stora fatöl. Herregud, vad bra jag mådde.
(Dagens kilometerantal totalt: 20,G6 – 25.265 steg)
”Oops – I did it again”… and again and again. (Britney Spears, 2000)
Som om jag inte hade fått nog och lärt mig något av i går – tydligen inte. Piskan kom fram igen och beordrade mig att förbättra min snabbaste kilometertid på resan – mätt i kilometer från hotell till pensionat, dörr till dörr – på turens kortaste etapp. 14 kilometer exakt, och det tog mig precis 2 timmar, varav de första 3 kilometrarna var konstanta men mjuka stigningar i Vigo. Vi ska högre upp, ja vi ska ännu högre upp, hela vägen till toppen – piskan, min vän GPX-viewern och jag i skön förening. Därifrån var det i stort sett ”flat out” resten av vägen, med den vackraste utsikten över Vigobukten, som jag gick miste om i går på vägen in till Vigo – lucky me 😅
Alldeles för tidigt framme i förhållande till min incheckningstid visade lyckan sig, som så många gånger tidigare på resan. Rummet på mitt lilla pensionat var klart – och detsamma gällde tvättmaskinen på fjärde våningen med tillhörande takterrass, där jag kunde njuta av varmt kaffe och kallt vatten. Nu skulle lukten som förföljt mig de senaste dagarna bort för gott, så den inte utvecklades till en riktigt otrevlig följeslagare under de sista fyra vandringsdagarna.
Med maskinen välfylld var det dags för dagens reflektioner och lärdomar.
Men innan dess: Lucky me again… Jag hann upp till tvättmaskinen fem minuter innan hon stod där med famnen full och redo att köra. Och det var inte vem som helst. Det var såklart tyska Sara igen, som gått tidigt ”hemifrån” i Vigo för att bland annat säkra sig – också välbehövlig – tvättid på pensionatet. Än en gång skickade jag ett tack till mina goda ben, och hon fick vänta cirka en timme tills det blev hennes tur.
Dagens lärdomar:
Lidelseshistorien
Hamsterhjulet
Som rubriken antyder finns det många för vilka denna resa har ett religiöst inslag – pilgrimer på väg mot den katolska slutdestinationen Santiago de Compostela. Och här måste jag erkänna rakt ut att just detta inte är resan för mig. Men en sak är jag säker på: alla bär på sin egen lidelseshistoria, och vissa upptäcker den också längs vägen. Det är bara en fråga om vad som framkallar lidandet – mentalt eller fysiskt.
För vissa måste det helt enkelt vara den tunga, tunga, tunga börda de släpar runt på ryggen och i ryggsäcken. Vissa så stora att jag hoppas att de mentala bördorna inte står i proportion till de fysiska. Här finns ryggsäckar så enorma och gångstilar så präglade av lidande att det nästan måste vara ett medvetet självplågeri – för att sedan i ännu högre grad kunna njuta av den frälsning det blir när de ser den katolska katedralen i Santiago i fjärran.
Och så finns det andra vars lidelseshistoria ligger i att piska sig själva konstant från dag 1 och alla 13 vandringsdagar i sträck, för att därefter uppnå sin (läs: min…) frälsning genom att hoppa ur hamsterhjulet och genomföra ett för mig både fysiskt och psykiskt eldprov (ursäkta uttrycket i dessa jämställdhetstider…) och komma hem i superform, flera kilo lättare och betydligt klokare om sig själv. Och där var den igen: ”Accept who you are”.
Och ja – jag hoppade ur! Alltså ur hamsterhjulet, bara för att hitta ett nytt längs vägen.
Hemma har Helle och jag en låt som är vår skräcklåt nummer 1 och totalt bannlyst: ”Livets gang” (Pensionärsvisan) (Grethe Sønck och Volmer Sørensen, Cirkusrevyen 1980). Texten och sången är för oss den ultimata fällan i livet. Fällan och upprepningen av vardagens måsten, som man inte kommer ur och som man inte själv gör något åt – och som till slut bränner sig fast i både kropp och själ.
Jag hoppade ur och hoppade på Caminoen. Nu var det min tur att visa handlingskraft och inte bara fastna i vardagens ”banaliteter” och hamsterhjulet hemma i Danmark. Nu skulle det ruskas om i mitt eget sinne. Och vad händer då? Här, bara nio dagar in på resan, har hamsterhjulet stilla och lugnt hittat sin väg till mig och min Camino. Och då går det upp för mig att jag – och många andra, tror jag – trivs alldeles utmärkt med förutsägbarhet, fasta rytmer och dagliga rutiner. De ger i grunden en trygghet som är en av huvudingredienserna i ett gott liv. Vi blir helt enkelt beroende av vårt eget inre hamsterhjul, precis som jag på den här resan blivit beroende av:
Upp kl. 7.00
Frukost kl. 7.30 – Avfärd kl. 8.30
Samma tempo och lite till varje dag
Hälsa på samma medvandrare/caministas varje dag, till exempel Karl, Berit, Christina, tyskarna, holländarna och amerikanerna
Ankomst mellan 10.30–13.00
Dusch och tvätt av kläder
Vila ½ timme
Lätt lunch
Rundtur i staden
Reading and writing
Middag kl. 20.00
I säng kl. 22.00
Every f…… day 😅!!!
Hittills har jag lyckats upprepa detta mönster nästan till perfektion varje dag, och om jag är tillräckligt envis och gör mitt yttersta så klarar jag det nog även de sista fyra dagarna. (PS: Det märkliga är att det nästan sker helt av sig självt…)
Kära hamsterhjul – herregud vad jag tycker om dig, och du behöver inte leta efter mig i Danmark när jag kommer hem. Jag packar ner dig tryggt och glatt i ryggsäcken och bär dig hela vägen med ett leende på läpparna.
PS: Sista lärdomen i dag. Det där med tvättmaskiner kommer nog aldrig att bli min stora spetskompetens – och det lever jag fint med, eftersom just den kompetensen lyckligtvis inte är nödvändig i mitt hemmavarande hamsterhjul. Och här skickar jag ännu en tacksam tanke till Helle.
PPS: Bara som eftertanke. Den första mannen jag gick bakom på dagens rutt, downtown Vigo, bar en svart t-shirt med texten: ”Satanist worship” på ryggen… tror ni inte att jag ökade tempot rejält där. Kanske var det en av Lisas lärjungar…
(Dagens kilometerantal totalt: 28,28 – 33.715 steg)
618 – Ja, dagens fångst var oöverträffat bra för en jägare som jag. Och nej, bytet bestod inte av 618 lerduvor, fasaner eller vildsvin som fångades, nackades och åts under dagens vandring. Karl var nr 366, Karls camino-väninna nr 367, Sara nr 402 och Claudia (Schiffer) nr 403.
PS: Åt middag i går med Claudia – Schiffer, som jag kallade henne. Då minns jag namnet bättre 😅 Ensam och mamma på resa från Leipzig, med man och två barn på 15 och 19 år hemma, lämnad på perrongen för att bryta sitt hemmavarande hamsterhjul. Och så kom tanken åter på Lucy – undrar om hon fortfarande har diamanter i benen… har inte sett henne sedan dess.
Herregud, vilken känsla det var att ha en dag på jakt efter harar utan avbrott. Det är helt enkelt jakten och mitt eget tävlingsgen som ger mig en lyckokänsla. Finns det inget inslag av konkurrens – ja, då blir jag helt enkelt uttråkad. Vissa skulle säkert mena att jag har en skruv lös och fråga sig vad Caminoen har med tävling att göra. Är inte hela poängen raka motsatsen? Långsam vandring och förmågan att hitta inre ro. Vissa skulle till och med mena att jag bara har svårt att vila i mig själv – kanske flyr från mig själv.
Men här kom min lärdom.
Att sätta fart och mitt tävlingsgen i spel ger mig både inre ro och tillfredsställelse. Jag vilar i mig själv och har nästan känslan av att sväva fram över nordvästra Spaniens kullar, berg och kullerstensgator. Det här ska jag absolut fortsätta med när jag kommer hem.
Jag börjar också nu – väl inne i min andra vecka – att förstå när cyklister och Jonas Vingegaard berättar att benen blir bättre och bättre ju längre Tour de France eller Vuelta a España pågår. Jag har inte riktigt kunnat förstå det med förnuftet, men som tur är talar benen sitt eget tydliga språk. Just nu känns detta som min egen Vuelta Portuguesa/España i toppform – fast till fots. Och herregud vad jag är tacksam för att jag fick möjligheten att leva ut detta i så vackra omgivningar, omgiven av leende och nyfikna medvandrare längs vägen.
Det är absolut inte sista gången jag ska gå långt och snabbt. Det är bara en fråga om var och när. Kanske 100 kilometer på 24 timmar, en Mammutmarsch i Köpenhamn eller Dodentocht (Dödsmarschen) i Belgien. Eller en ny Camino från en ny startpunkt – tiden får utvisa. Ett nytt mål sätts, och jag älskar att sätta mål och inte minst processen fram mot att nå dem.
Och här är min andra lärdom i dag, som blivit tydligare än någonsin under den här resan. Det är inte målet som helgar processen. Det är processen som helgar målet. Och på den här vandringen finns det en fin touch av helighet kombinerad med tacksamhet (över att kunna), som tryggt för en fram mot målet i Santiago. När man väl lär sig att njuta av processen – även när det gör ont – desto större (förhoppningsvis) blir lyckokänslan när målet dyker upp vid horisonten. Jag märker hur jag mer och mer börjar se fram emot fredagen, när katedralen visar sig i fjärran.
Ytterligare några reflektioner från dagens etapp är att vi här verkligen mötte de två brantaste, tuffaste och längsta stigningarna på hela resan. Periodvis fick jag känslan av att det nästan var kö och trängsel uppför bergen. Anledningen var att de två portugisiska lederna (inlandsleden och kustleden) slogs samman till en enda rutt. Nu måste jag erkänna att mängden harar har ökat markant (vilket ju är bra för mitt tävlingsgen), men en del av lugnet, stillheten och idyllen har fått stryka lite på foten.
Men vad gör det – jag visslar glatt vidare på min väg mot Mandalay.
(Dagens kilometerantal totalt: 25,25 – 2G.530 steg)
Så blev det dagen före dagen. Du vet, dagen före presenterna ska öppnas och vi alla samlas runt det stora bordet, njuter av maten och varandras sällskap.
Undrar om det blir så i Santiago – att hela klassen samlas, njuter av varandras sällskap, en spansk måltid och får titta på allas vår stora present – blåsorna… nej förlåt, Camino-passet. Vi får se.
Men dagen före dagen blev också den dag då jag fick ett smeknamn av de tyska och österrikiska caministas (mitt nya ord för mina medvandrare), som jag har hälsat på, druckit kaffe med och lett mot, när jag plockat dem en efter en längs vägen.
Det var Thomas – en vänlig medelålders tysk – som ropade efter mig när jag hade passerat honom. Ja, jag hade bara ett mål i dag – ännu en rekordtid till samlingen. Och vet du vad? Rekordtiden fick jag till, inte minst för att jag bar på en instängd och uppbyggd energi redan från morgonen, då vi fick vänta en timme extra på frukosten på hotellet. Det innebar att jag inte kunde ge mig av exakt kl. 8.30 som de övriga 11 dagarna. Hamsterhjulet har inte levt förgäves.
Just efter att jag passerat Thomas ropade han:
”Hallo, du musst der schnelle Arne sein.”
Jag svarade: ”Ja, das bin ich” och frågade efter hans namn, eftersom vi inte hade pratat tidigare, utan bara hälsat artigt några gånger.
”Die anderen haben es mir erzählt… dein Name.”
Jag log och tänkte för mig själv (MIP, MIP – som i serietidningen och vägkorraren Road Runner på engelska – och eftersom jag heter Juul i efternamn och har bra ben, så passar det namnet rätt bra på mig… Hjulben? 😄)
Och sedan var jag borta och lämnade bara ett dammoln efter mig. Okej, jag överdriver lite – men det hjälper förståelsen…
Cirka en halvtimme senare passerade jag ett kafé, där några tyskar och en ung mamma med sin son Jannes från Österrike, 9 år gammal, satt. Och igen ropade de:
”Hallo, der schnelle Arne!”
Jag log och vinkade – och nej, jag hade varken tid eller lust till en paus.
Senare samma dag i Padrón, när jag mötte dem igen, fick jag veta att det var Jannes som hade hittat på namnet, som nu blivit mitt. Och om man lägger betoningen lite olika på ordet ”schnelle”, så kan namnet få flera positiva betydelser – och jag tar dem allihop till mig.
Men en sak återkommer gång på gång på dessa vandringar genom skogar, fält och små nordvästspanska byar: jag saknar Portugals vilda kuster. De ruskade verkligen om en – och vem behöver inte en ordentlig rusktagning ibland?
Och en liten sen eftermiddagsreflektion, lärdom och observation ska också med:
Boka ALLTID härbärge, hostel, pensionat, rum, hotell – eller vad ni nu vill bo på – i GOD TID. I eftermiddag var det nämligen nästan panikstämning i Padrón. Många hade helt enkelt svårt att hitta någonstans att övernatta – och detta dessutom utanför högsäsong. Hur galet måste det då inte vara under högsäsong? Jag kan se framför mig hur man tvingas gå ytterligare 10–20 kilometer bara för att hitta en säng och ett ställe att sova på.
Herregud vad jag återigen är tacksam över att denna ”stress” inte följer med mig på resan.
Good luck for tonight, girls and boys – I hope to see you all in Santiago tomorrow.
PS: Jag har alltid önskat mig ett annat namn än Arne. Och nu har jag kanske hittat det – om jag nu hade varit från Padrón.
”Ramón från Padrón”… det låter ju faktiskt riktigt coolt.
(Dagens kilometerantal totalt: 31,47 – steg 37.218)
THE FINAL WALK.
Dagen kan vackert ramas in av två sångtexter och låtar:
”Fly on the wings of love” (Bröderna Olsen, 2000)
“We are the champions” (Queen, 1977)
Mitt tåg avgick exakt – precis som jag älskar det – kl. 8.30 från stationen i Padrón, eller rättare sagt från det vackra hotellet Pazo de Lestrove.
Camino-tågets sista resa med ”Orientexpressen” (förstått som lyxresa och storslagna upplevelser).
Och där var de igen – fjärilarna som glatt flög runt i magen och huvudet och såg fram emot vår sista etapp och sista vandring på en fullständigt överväldigande och oförglömlig resa. Jag kan lika gärna erkänna här, att jag under de senaste 14 dagarna har fällt fler tårar av lycka, tacksamhet och ”berördhet” än jag gjort under de senaste 10 åren av mitt liv. Den hade jag verkligen inte sett komma. Men jag tar det med mig hem som en livets gåva – en av de allra största jag fått och upplevt.
Jag tror bara att jag en gång tidigare i mitt liv blivit så berörd på en resa, och det var för cirka 25 år sedan, när jag för första gången stod på toppen av ett snötäckt berg i Canazei i Italien och hörde Andrea Bocellis ”Nessun dorma”. BaRa vId tAnKeN fÅr jAg iGeN gÅsHuD hELa öVeR, precis som jag fick det igen när jag såg en av de vackra kilometerstenarna som finns längs hela vägen, med mindre än 10 kilometer kvar av min Camino.
Och vilken dag jag hade i dag. Den kröp djupt in under huden. Från start till mål mötte jag bara leenden, glädje, kramar och en glöd i allas ögon. Vi visste alla att något stort väntade vid regnbågens slut. Dagens vandring flög fram med kärlek i överflöd och det fick mig att le och sjunga ”Fly on the wings of love – fly baby, fly” – dock bara för mig själv.
Musiken har också varit en underbar följeslagare på min resa. Inte från iPhone, earpods eller annan teknisk utrustning. Den har helt enkelt funnits i mitt huvud från dag ett, när vi gick kilometer efter kilometer på boardwalks längs Portugals kust. Och ja, här började en låt som följt mig varje dag:
Jag började min vandring med: ”Under the boardwalk” (The Drifters, 1964, och kanske ännu mer känd genom ingen mindre än Bruce Willis, 1987 – också året då jag mötte min älskade hustru HELLE, som jag nu varit lyckligt gift med i 35 år, och som har varit med mig på hela resan – i mitt hjärta och i telefonen ❤️).
Flygande in i Santiago – storstad, myller och människor, blandat med matdofter överallt. Förväntningens glädje skulle visa sig vara som vatten i jämförelse med det som väntade mig och tusentals andra caministas.
Genom tätt packade gator, ännu mer trängsel, gåsgång och intryck – runt ett hörn och plötsligt öppnar sig platsen framför katedralen i Santiago de Compostela. Vår allas slutstation. Vissa med 779 kilometer i benen från den franska leden med start i Saint-Jean-Pied-de-Port, andra från den portugisiska inlandsvägen med 237,7 kilometer – och så jag själv och min Camino-klass med 280 kilometer i benen från den portugisiska kystrutten.
Och där var den igen, igen, igen… gåshuden, som kändes överallt och som jag åter känner nu när jag sitter och skriver dessa ord, när jag klev in på platsen framför katedralen. Synen av katedralen var så överväldigande att tårarna rann ur ögonvrårna. Om det bara var synen av katedralen eller också en stor portion stolthet, lättnad och känslor uppsamlade under hela resan som behövde komma ut, vet jag inte – men välkomna var de.
Och välkomna kände vi oss – alla vi som med våra egna personliga och fysiska ryggsäckar hade nått fram till slutet av vår resa och vårt personliga äventyr. När jag satt på marken, försökte hitta balansen igen och torka tårarna ur ögonvrårna, hörde jag plötsligt en grupp börja sjunga:
“We are the champions, my friend, and we will keep on fighting to the end.”
Vi gjorde det fan – allihop, på vårt eget sätt.
Aldrig har jag sett och känt så många champions samlade på ett och samma ställe som här framför katedralen i Santiago. Denna plats måste helt enkelt vara världens lyckligaste plats. För tänk att det inte bara är i dag som platsen sjuder av liv, kärlek och lycka – det är varje dag, 365 dagar om året. I dag var vi 3.442 som landade på kärlekens plats.
Tack för kampen, tack för resan – och i evig tacksamhet.
Väl framme i Santiago de Compostela och på väg i säng är det dags för de sista reflektionerna från denna resa.
Här gick jag och trodde att min Camino-klass bildades från dag ett och skickades iväg tillsammans de följande 14 dagarna i vått och torrt. Där tog jag – både brutalt och vackert på samma gång – fel.
Camino-klassen skapar du längs vägen. Mötena med alla dessa fantastiska människor från hela världen blir under resans gång till fasta samtalspartners, en öl eller ett glas vin, en kaffe, en lunch och ibland gemensam middag. Här trodde jag att jag skulle kunna hålla mig för mig själv – men det kunde jag, lyckligtvis (med min natur), inte.
Min klass blev internationell, och min klass blev – precis som så mycket annat på den här resan – min helt egna personliga Camino-klass.
Tack till er som följde, tog emot och bjöd in till gemenskap:
Rie och Jan (Danmark)
Hanne och Agnete (Danmark)
Berit och Christina (Danmark)
Carl (Danmark)
Monique och Leon (Holland)
Laura och Chris (Colorado, USA)
Linda och Monika (Texas, USA)
Sara, Kristin och Claudia (Tyskland)
Melanie och Jannes (Österrike)
Många frågade mig när jag berättade om min kommande resa på Caminoen:
”Åker du iväg för att få ordning på ditt liv?”
”Åker du iväg för att tänka djupa tankar?”
”Åker du iväg för att få större självinsikt?”
Till alla svarade jag att jag har fullständig koll på mig själv, mitt liv och vem jag är. Jag gör det för att jag kan – och för att Helle har gett mig lov. Jag gör det för att bryta mitt hamsterhjul och fysiskt utmana mig själv, komma i bättre form och som en bonus gå ner några kilo.
Mina tankar i dag, och mina sista reflektioner och lärdomar från resan, är att jag nog gjorde mig många fler djupa tankar än jag hade räknat med – och därigenom uppnådde en betydligt större självinsikt. Och vem vet, kanske leder det också till att kontrollen över ens liv blir ännu bättre än före Caminoen.
De sista tre – och för mig mycket viktiga – tankarna som jag vill dela är:
Att jag genom skrivprocessen och ordets kraft kom mycket närmare mig själv och mina känslor – wow, den såg jag verkligen inte komma, och det kan varmt rekommenderas.
”Accept who you are”.
På Caminoen mötte jag en man med en ryggsäck där det stod fastsytt:
”Life is a journey – not a race”.
På min ryggsäck borde det ha stått:
”I love a challenge – and I love to race”.
Som 15-åring fick jag bara betyget 11 i dansk rättstavning. Jag har ångrat det sedan dess, eftersom det var min första och enda chans att få toppbetyget 13. Det enda ord jag stavade fel var: HARER! Jag var helt övertygad om att lärarinnan hade sagt ”råger” – och stavade därefter.
Sedan dess har jag jagat dem – hararna alltså – och kommer att fortsätta jaga dem resten av mitt liv, så länge jag kan.
"Vi ser fram emot att förverkliga dina resedrömmar"
Vi har många resor där vi erbjuder särskilt generösa avbokningsvillkor.
Det innebär att ni, mot en mindre avgift (500 kr per person), fritt kan avboka er resa fram till 35 dagar före avresa.
Observera att detta inte gäller alla resor. Läs mer via länken nedan.
