Resedagbok från Camino – från Porto till Santiago de Compostela

De följande dagarna fortsatte vi på samma sätt. Det fantastiska nätverket av träspångar kombinerades med avstickare inåt landet, genom vackra skogar, på små grusvägar och via fina små byar. Vi upplevde båda att vi blev trötta de första dagarna. Vi gick mellan 20–25 km per dag, och det var många nya intryck att ta in. Men ingen av dagsetapperna kändes oöverkomlig, det var lätt att hitta rätt och på många sätt var det skönt att vakna och veta att vi bara behövde fokusera på att gå. Inget annat. Bagaget transporterades och hotellet väntade 25 km längre fram.

Vi mötte flera ”Camino-resenärer” under de första 4–5 dagarna, men inte särskilt många. Kustrutten är relativt ny och vi hade också känslan av att vi var tidigt på säsongen. Vi hade små, trevliga samtal med andra längs vägen. Med några gick vi tillsammans i en halvtimme eller en hel timme. En dag slog vi följe med en dansk kvinna och gick 20 km tillsammans. Erfarenheten av mötena med andra uppskattade vi båda. Det gav en insikt i att man kan gå Camino av många olika anledningar och på många olika sätt. Vissa gick kortare etapper, andra längre, några gick i grupp och många gick ensamma.

Vi mötte bland annat tre systrar från USA – tvillingar på 70 år och en lillasyster på 68 år. Tre pigga kvinnor där vi fick känslan av att deras starka band till varandra handlade om att röra sig tillsammans. Här gav Camino dem en unik möjlighet att skapa gemensamma minnen.

Hotellen tyckte vi var väldigt bra – och väldigt olika. Vissa hade pool och marmorgolv, andra var lite mer slitna och autentiska. Men alla var rena och välskötta och levde upp till våra förväntningar. Vid några tillfällen bad vi om att få byta rum när vi hamnade mot en bakgård med bullrande ventilationsanläggningar. Det visade sig också gå att ordna, så vi fick ett bättre rum.

På vår femte vandringsdag skulle vi korsa ett smalt sund för att ta oss från Portugal till Spanien. Vi var lite spända eftersom vi hade fått höra att färjan inte gick. Hur skulle vi då ta oss över? Det visade sig vara ganska okomplicerat. Det fanns flera taxibåtar som enkelt kunde bokas vid en liten bar vid färjeläget, och inom mycket kort tid (cirka 10 minuter) blev vi tryggt och säkert transporterade över till den andra sidan.

Tyvärr blev Gitte dålig samma dag. Solen var mycket stark (35–38 grader), det fanns inte tillräckligt med skugga och vi hade inte druckit tillräckligt mycket (det ska man verkligen komma ihåg). Så vi fick åka till ”Emergency Room”, vilket motsvarar den svenska akutmottagningen. Även om det var obehagligt för Gitte att bli sjuk var behandlingen bra och snabb, och täcktes av det europeiska sjukförsäkringskortet (så kom ihåg att ta med det).

Gitte var stark, och redan nästa dag var vi ute och gick igen. På vägen stannade vi dock till på det lokala apoteket (Farmacia) för att köpa elektrolytpulver – de salter man ofta förlorar när det är väldigt varmt och man inte får i sig tillräckligt med vätska och salt. Annars riskerar man att bli uttorkad, vilket var precis det som hade hänt Gitte dagen innan.

På den andra dagen i Spanien hamnade vi i staden Oia, som vi båda blev väldigt förälskade i. Staden, som ligger vackert vid havet, består av en rad små hus och ett stort kloster, Santa María de Oia, som är ett tidigare cistercienserkloster grundat år 1137. Vi bodde i Oia en natt, men hade utan problem kunnat stanna en dag till. Som en del av övervägandena när man bokar en Caminorese kan det därför absolut vara värt att planera in en vilodag längs vägen – och här är Oia ett av våra bästa förslag.

Vi lade varje vandringsdag lite tid på att samla stämplar i våra Caminopass. De första dagarna gick vi ”all in” och fick många stämplar. Sedan började vi tänka på att det faktiskt skulle finnas plats för dem alla i vår ”lilla bok”, och därefter begränsade vi oss till två stämplar per dag, vilket är minimum om man vill få sitt Compostelabevis i Santiago när Camino avslutas. Det var riktigt mysigt att leta efter bra ställen att få stämplar på. Ofta valde vi att besöka de lokala kyrkorna. Många hade stämplar, och samtidigt fick vi möjlighet att uppleva områdets historia och kultur.

Allt eftersom dagarna gick blev vår grundkondition bättre och bättre. När vi gick 28 km på vår åttonde vandringsdag mot den större staden Vigo pratade vi om hur lätt det faktiskt kändes. Vigo var den största stad vi kom till i Spanien, förutom Santiago. I Vigo gick vi för första gången på resan genom lite ”skumma” industriområden och tänkte att det gärna fick gå över snabbt. Men det handlade bara om ungefär en timme, och sedan var vi tillbaka i en tryggare och mer stadsmässig miljö. Vi var dock helt överens om att de små städerna passade oss bäst. Det var nästan så att vi blev lite stressade av att övernatta mitt inne i Vigo och behöva förhålla oss till storstadstrafik och många människor.

De sista dagarnas vandring in mot Santiago de Compostela samlades många olika Caminorutter, och plötsligt kände vi att vi var en del av en stor grupp med samma mål. Det var en stor kontrast mot både Portugal och de första dagarna i Spanien, där vi kunde gå många kilometer utan att möta andra. På den här delen av rutten fanns det också betydligt fler små stånd längs vägen med souvenirer och kalla drycker. Det var lätt att se att man nu var ”nära målet”. Skyltningen blev också mycket tydligare under de sista 100 km före Santiago. Vi hade överhuvudtaget inte haft några problem att hitta rätt på rutten – allt var väl skyltat och appen från Bering Travel var också mycket exakt. Men de sista dagarna fanns det verkligen många och tydliga markeringar som visade hur många kilometer som återstod till målet.

Den sista kvällen innan vi skulle gå in mot Santiago blev vi båda lite sentimentala. En viss sorg över att resan nu snart var slut, samtidigt som vi också såg fram emot att stå på torget framför katedralen tillsammans med de många hundratals vandrare som skulle komma in samma dag som vi. Vi bodde den natten i ett gammalt kloster som byggts om till hotell. Mycket vackert, och med ett litet kapell precis intill vårt rum. Det var ett fint sätt att tillbringa natten före en 30 km lång vandring med 500 höjdmeter dagen därpå.

Tyvärr vaknade jag med ont i magen, och vandringen in till Santiago blev därför inte helt okomplicerad. Vid närmare eftertanke hade jag dagen innan betalat med sedlar och fått mynt tillbaka i de många gatustånden längs rutten, samtidigt som jag hade ätit friskt ur en påse nötter jag hade i ryggsäcken. Ett klassiskt misstag som resulterade i en maginfektion, som plågade mig under de många kilometrarna in mot Santiago, vilka avverkades i nästan 40 graders värme. Trots detta var det omöjligt att inte bli djupt berörd när tornen på katedralen i Santiago för första gången visade sig vid horisonten. Sent på eftermiddagen var vi inne i de smala gatorna som ledde fram till torget där alla pilgrimer samlades. Vissa satt ensamma, stilla och betraktade katedralen och människorna, andra omfamnade pilgrimer de hade mött under sin resa. Sammantaget är torget en enda stor ”fest”. En grupp unga människor firade med vin och kramar, och mitt i allt gick en ung man ner på knä inför sin flickvän och friade. För dem kommer avslutningen på Camino garanterat att bli ett minne för livet.

Nästa dag gick vi dit igen och ställde oss i kö för att få vårt Compostelabevis – intyget på att vi hade vandrat alla dessa kilometer. Medan vi stod i kön och väntade på att vårt nummer skulle visas på tavlan fick vi båda tårar i ögonvrån. Det var stort. Både att vi hade gått så långt, att vi hade gjort det tillsammans, och att vi nu stod där. Efteråt gick vi på mässa i katedralen klockan 12. Man ska komma i god tid, cirka en timme innan. Det är en vacker och stark upplevelse som verkligen är värd att ta med, även om allt sker på spanska. Som en extra bonus fick vi uppleva hur det enorma rökelsekaret – El Botafumeiro – sattes i rörelse och ”flög” fram längs kyrkbänkarna. Traditionen med rökelsekaret, som väger 53 kg, är 1,5 meter högt och kan nå en hastighet på upp till 70 km/t, går tillbaka till medeltiden, då pilgrimerna efter långa vandringar inte luktade särskilt gott. Därför införskaffade kyrkan ett enormt rökelsekar för att minska lukten. I dag används det endast symboliskt, men det är fortfarande imponerande att se när det susar fram i hög fart, 20 meter upp i kyrkorummet.

Vi var glada över att vi hade en hel dag i Santiago innan vi reste vidare mot Sverige. Många av de andra vandrare vi hade mött på vägen skulle resa hem redan dagen efter att de nått målet. Det var vi helt överens om hade stressat oss. Nu kunde vi i stället strosa lugnt runt på gatorna, shoppa lite och mentalt börja vända blicken hemåt.

På grund av att jag fortfarande hade lite problem med magen valde vi att ta taxi när vi skulle tillbaka till Porto för att kunna ta flyget hem till Danmark utan mellanlandningar. Det går också buss till Porto om man inte vill lägga pengar på taxi (taxin kostade cirka 2.300 kr, medan bussen kostar runt 900 kr för två personer). Resan tar cirka 2,5 timmar, och längs vägen passerade vi flera platser som vi kunde känna igen från vår vandring. Det var riktigt trevligt.

När vi nådde Portos flygplats började regnet sakta falla från himlen – den första regnskuren vi hade sett under vår 16 dagar långa resa, där temperaturen hade legat mellan 22 och 40 grader.

Efter en enkel och behaglig flygresa på tre timmar var vi plötsligt tillbaka i Danmark. Det var skönt att komma hem, men de första dagarna var också lite vemodiga. Vi kände båda att vi på Camino hade fått ett gemenskap och en daglig rytm med att gå, prata och uppleva, som var svår att släppa när vi kom hem. Samtidigt har vi fått ett minne för livet, och vi har absolut lust att ge oss ut på en längre vandringsresa tillsammans igen en annan gång.

Buen Camino

Pernille & Gitte